Oslagbart
Det har med att det skulle vara jobbigare med två barn än med bara ett är ju bara goja!
Nu är det väl egentligen så att jag har haft en jävla tur bara!
Alexandra är ju i stort sett självgående nu. Hon är ute å leker me sina kompisar på dagarna
och sköter ju sej själv i stort sett. Herregud hon blir ju 5 år i september. Det är läskigt va
fort tiden går! Nathaniel är helt underbar. Han sover och äter i stort sett. Visst har han
börjat vara vaken längre stunder nu. Men han gnäller aldrig! Vilken skillnad det är på första
och andra barnet. Denna gången känner jag mej inte ett dugg osäker, jag blir inte stressad
av minsta lilla ljud han gör. Känner mej otroligt lugn och sansad. Jag känner mej säker på
det jag gör - den känslan är oslagbar!
Jag pratade med en bekant om detta med bäbisar igår.
Hon har 3 barn varav minstingen är 5 månader idag:)
Hon ska inte ha fler barn nu, men ändå så kommer denna
bäbis sjukan så fort hon håller i ett barn som är mindre än hennes eget.
Det är konstigt egentligen, är det så att vi kvinnor är programerade på det viset?
Så att vi liksom ska föra människo släktet vidare?
Jag känner ju ingen panik över att Nathaniel blir äldre,
visst går det väl väldigt fort med bäbisar. Dom utvecklas ju i ljusets hastighet=P
Men jag ska ju ha en till bäbis sen. Hon - som redan har tre barn och inte ska ha fler,
får ju lite panik när minstingen utvecklas så fort och snart inte är bäbis längre.
Men det är väl som hon säger, - Man vill ju att sista barnet ska vara bäbis lite längre.
Sen har jag funderat på detta med kärleken till sina barn.
Varför ska det göra så ONT!?! Jag älskar mina barn så mycket att det gör ont!
-Tänk om det händer något
- Varför blev jag så arg
- Varför sa jag så
- Är jag en dålig förälder
- Tänk om jag uppfostrar fel
- Är jag för hård
Jag kan fortsätta i evigheter...
Man vill ju alltid sina barns bästa! Och det är frustrerande när man inte
vet hur man ska handskas med vissa saker. Hur man ska agera i olika
situationer. Man får dåligt samvete och ångest för att "jag kanske skällde
för mycket" eller "det kanske inte va så illa" osv. Oftast skäller man ju för
att man blir rädd, och just mitt uppe i den situationen så var det så illa.
Man kan se på sina barn och känna hur hela kroppen fylls av kärlek till
dom, man kan se på dom i evigheter. Och rädslan för att det ska hända ens
barn något går aldrig över!
♥ Jag älska mina barn så mycket att det gör ont ♥
Nu är det väl egentligen så att jag har haft en jävla tur bara!
Alexandra är ju i stort sett självgående nu. Hon är ute å leker me sina kompisar på dagarna
och sköter ju sej själv i stort sett. Herregud hon blir ju 5 år i september. Det är läskigt va
fort tiden går! Nathaniel är helt underbar. Han sover och äter i stort sett. Visst har han
börjat vara vaken längre stunder nu. Men han gnäller aldrig! Vilken skillnad det är på första
och andra barnet. Denna gången känner jag mej inte ett dugg osäker, jag blir inte stressad
av minsta lilla ljud han gör. Känner mej otroligt lugn och sansad. Jag känner mej säker på
det jag gör - den känslan är oslagbar!
Jag pratade med en bekant om detta med bäbisar igår.
Hon har 3 barn varav minstingen är 5 månader idag:)
Hon ska inte ha fler barn nu, men ändå så kommer denna
bäbis sjukan så fort hon håller i ett barn som är mindre än hennes eget.
Det är konstigt egentligen, är det så att vi kvinnor är programerade på det viset?
Så att vi liksom ska föra människo släktet vidare?
Jag känner ju ingen panik över att Nathaniel blir äldre,
visst går det väl väldigt fort med bäbisar. Dom utvecklas ju i ljusets hastighet=P
Men jag ska ju ha en till bäbis sen. Hon - som redan har tre barn och inte ska ha fler,
får ju lite panik när minstingen utvecklas så fort och snart inte är bäbis längre.
Men det är väl som hon säger, - Man vill ju att sista barnet ska vara bäbis lite längre.
Sen har jag funderat på detta med kärleken till sina barn.
Varför ska det göra så ONT!?! Jag älskar mina barn så mycket att det gör ont!
-Tänk om det händer något
- Varför blev jag så arg
- Varför sa jag så
- Är jag en dålig förälder
- Tänk om jag uppfostrar fel
- Är jag för hård
Jag kan fortsätta i evigheter...
Man vill ju alltid sina barns bästa! Och det är frustrerande när man inte
vet hur man ska handskas med vissa saker. Hur man ska agera i olika
situationer. Man får dåligt samvete och ångest för att "jag kanske skällde
för mycket" eller "det kanske inte va så illa" osv. Oftast skäller man ju för
att man blir rädd, och just mitt uppe i den situationen så var det så illa.
Man kan se på sina barn och känna hur hela kroppen fylls av kärlek till
dom, man kan se på dom i evigheter. Och rädslan för att det ska hända ens
barn något går aldrig över!
♥ Jag älska mina barn så mycket att det gör ont ♥
Kommentarer
Trackback
